forts.: Eva Fidjeland hittade tillbaka...
(forts.: Eva Fidjeland hittade tillbaka till skapandet ...)
Skaparkraften finns kvar hos Eva Fidjeland, trots den djupa krisen i början av 2000-talet. Fast numera har hon lärt sig att leva i nuet.
– Jag for dit på vinst och förlust. Hade inte en aning om vad som väntade.
I Israel fick hon lära sig den gamla konsten att göra blyinfattat glas. Hon återvände till Sverige, fick jobb men företaget gick i konkurs efter nio månader. I stället startade hon eget, i köket i ettan på Kungsholmen, och gick runt och raggade kunder i lampbutiker.
– Det gick inte att jobba så i längden. Det var trångt och det var glasdamm överallt. Jag letade efter en större lokal men det var svårt att hitta då. Samtidigt kände jag att jag behövde betänketid för hur jag skulle inrätta mitt liv och utveckla mitt konstintresse.
Det var så hon hamnade i Orrefors. Hon gick på glasskolan och lärde sig blåsa glas. Hon hade tänkt stanna en termin men blev kvar i två år. Rastlösheten hon känt i Stockholm började lägga sig och när stationshuset blev ledigt tvekade hon inte - det var här hon skulle rota sig. 1989 flyttade hon in och i samma veva fick hon det prestigefulla jobbet att tillverka ett antal fönster till regalskeppet Vasa i Stockholm.
Det blev ett decennium med mycket arbete, offentliga utsmyckningar, utställningar. Hon blev inbjuden till en betongkurs och hoppade på den. Det var så långt från glas man kunde komma, men annorlunda och roligt. Det ena ledde till det andra. När tanken på ett Konstens hus på Öland växte fram blev Eva Fidjeland projektledare. Några år av hårt arbete väntade. Hennes vision var ett växthus för människor, en byggnad i samklang med naturen, ett hus för konst och liv.
Men bygget blev av olika skäl aldrig verklighet och det tog flera år för Eva att landa. Vid ett tillfälle, när det var som värst, trodde hon att hon skulle dö.
– Jag låg på sängen och kände plötsligt hur jag omslöts av en ljussfär. Jag var någon annanstans, det var som att vara en droppe i havet. Jag var ett med allting, kände fullständig lycka, som om jag hade kommit hem, som kärlek utan reservationer. Jag ville inte tillbaka. Samtidigt fick jag en insikt om att jag inte var klar med min uppgift, att jag måste gå tillbaka, komma in i kroppen igen. Det var jättesvårt.
Hon ringde ambulans, hämtades och blev kvar på sjukhus i flera veckor.
– Det var så smärtsamt att mista Konstens hus och efteråt måste jag omvärdera allt. Jag var otroligt stressad, hade haft många bollar i luften och inte tagit semester på flera år.
Det tog som sagt lång tid att komma tillbaka, som människa och som konstnär. För kreativiteten har alltid funnits där, stark som en urkraft. Numera har hon lärt sig tygla den. Hon ser det som en nödvändighet att tukta skaparkraften, den som hon beskriver som en eld.
– Då behövs jord. Jorden, allt som växer, det jag kallar för min vildpark kring stationshuset, är det som kan balansera den där elden.
Förr kunde hon vakna mitt i natten, sätta sig och jobba och plötsligt upptäcka att det gått 16 timmar, omedveten om törst och hunger.
Glaset sysslar hon i viss mån fortfarande med.
– Inte det blyinfattade, det är så otroligt arbetsamt och utmattande. Jag sysslar med glas på ett mer abstrakt vis, utan hantverksbiten.
Ett exempel hänger i fönstret, där munblåst glas i olika färger skapar en oväntad silhuetteffekt.
Det slog henne helt nyligen att mycket av det som inspirerat hennes glaskonst kommer från åren i Beirut, den libanesiska huvudstaden som ibland kallas för arabvärldens Paris.
– Där fanns många restauranger och uteställen, ofta utsmyckade med vattenrännor och fontäner. Belysningen gjorde att vattnet skiftade färg. Därifrån har jag mycket av mitt skapande.
Längtan till barndomens orienten har också lett till att hon börjat dansa magdans. En dag i veckan åker hon till Kalmar för att dansa.
– Dansen har hjälpt mig jättemycket. I orientalisk dans rör sig energin nedåt, mot jorden. Det passar mig. Det har gett mig välbefinnande och en bit av orienten i min vardag. Den längtan jag hade tidigare, och som jag upplevde som en brist, blir nu tillfredsställd.
I det konstnärliga skapandet är det numera kameran som är hennes främsta arbetsredskap. Hon fotograferar och bearbetar bilderna i datorn. Resultatet blir intensiva bilder där färgerna glöder.
– Nu kan jag jobba konstnärligt på ett sätt som inte blir slitsamt. Jag slipper resa omkring, packa upp och ner prylar till olika utställningar. Med hjälp av datorn kan jag ha ständiga utställningar i hela världen. Den är ett fantastiskt redskap.
Dessutom har hon börjat uttrycka sig i ord och två diktsamlingar har det hittills blivit. Boksidorna sprakar av både ord och färger.
– Jag har blivit medveten om hur jag tidigare levt i det förflutna och i framtiden, säger hon. Jag har tänkt på alla åren utomlands och på allt jag ska göra. Nu lever jag helt i nuet och det är en sådan befrielse. Där har jag lärt mig mycket av katterna. De är sådana okuvliga livsnjutare.
Taggar:
Lördag Vinterporträttet
TextPer Lindbladhper.lindbladh@smp.se 0470-77 06 37
TextUrban Nilssonurban.nilsson@smp.se 0470-77 06 73
0 kommentarer | Skriv en kommentar