Glaskonstnär Eva Fidjeland

Vi har nu sett hur man med hjälp av magnetfält och elektrisk ström kan läka benbrott och få ben att växa ut. Detta är ETT Exempel på möjligheten att återskapa något som gått förlorat eller skadats. Förmågan att återskapa en förlorad kroppsdel för oss in på de stora frågorna inom biologin: Vad kontrollerar utvecklingen av biologiska organismer och strukturer? Hur utvecklas biologiska organismer från ägg via embryo till färdig organism? Hur klarar organismen av att vid rätt tidpunkt utveckla rätt organ på rätt ställe och sedan samordna dem? Denna förmåga kallas strukturell organisation och har länge betraktats som ett dominerande kännetecken för biologiska system. Dagens mekaniska biologi och medicin, baserad på kemi och RNA/DNA, kan inte förklara denna förmåga och övriga stora frågor. Men det finns forskning som ger oss en antydan till svar på dessa frågor..., en forskning som för oss in på akupunktur och en helheltssyn inom medicin och biologi.

I början av seklet gjordes det flera försök att identifiera hur biologiska organismer utvecklas. Man kom fram till ett antal teorier om ett elektriskt fält som fastställer organisationen i varje biologiskt system och förklarar hur kroppsdelar återskapas.

En forskare som omvärderat biologin är engelsmannen Rupert Sheldrake, doktor i biokemi. Sheldrake, menar att den mekaniska synen inom biologin har misslyckats med att belysa frågan hur ett embryo kan utvecklas från relativt enkla äggceller till att bli organismer som består av vävnader och organ med stor komplex struktur. Sheldrake är övertygad om att denna mekaniska syn är för begränsad: Han har utvecklat och lanserat hypotesen om morfogenetiska fält, eller formbildningsfält, för att förklara hur biologiska organismer utvecklas, formar och beter sig. Man kan likna fälten vid magnetfält som har en form även om de är osynliga. Sheldrake tror att fälten har anmärkningsvärda egenskaper.

Tanken är att det formbildande fält som formar ett växande djur eller planta bestäms av egenskaper hos tidigare organismer i arten via direkta förbindelser genom tid och rum, ett fenomen som Sheldrake kallar formresonans. Hypotesen är mycket allmängiltig och fungerar både på mikro- och makronivå. Den kan förklara mikronivåns kvarkar och molekyler men också makronivåns planeter och galaxer. Dessutom anser Sheldrake att så skilda saker som djurs instinktiva beteende, människans minne, inlärning, språk, myter, seder, vetenskapstraditioner och kulturella särdrag formas och upprätthålls av formresonansen inom respektive formbildningsfält.

Jag möts av ett plaskande i en av dammarna som finns där inne, och som står i förbindelse med de övriga via vattendrag som korsar golvet på flera ställen i byggnaderna. Jag ser flera karpar i dammen som är kantad av jungelliknande slingerväxter. En grupp studenter som sitter runt ett bord lite längre bort hälsar glatt på oss.

Det sjuder av aktivitet inne i arbetssalen. Endel är så upptagna av sina projekt att de inte ens märker att det finns kaffe att hämta. Hon som tagit med kaffet visar mig hur hon gestaltat sin arketypiska boning - genom att vända upp och ned på sin stol och dra trådar kors och tvärs från stolsbenen så att en kokong bildas där. Jag tycker att det är genialt. -Min första tanke var att en arketyp måste vara det mest ursprungliga för allt liv, berättar hon. Och då kom jag på, att det måste vara livmodern; tryggheten i boningen är otroligt viktig. Sedan satte jag det i ett större perspektiv och föreställde mig hela kosmos som en livmoder. Det blev som en cellform men den kunde inte bara svänga omkring löst, utan fick lov att ha knutpunkter. Där mitt i salen sitter Skanskachefen tillsammans med en konstnär och en arkitekt. Först kommer jag i samspråk med konstnären. Hon berättar att hon sökte en urform för en boning. -Jag fann mig själv regissera ett verk med slumpartad utgång - tillsammans med en arkitekt och en byggherre. Vi skulle göra en husknut tillsammans av varsitt objekt som vi hämtade, och utan att veta vad de andra skulle komma att ha med sig, kom vi överens om att dessa objekt skulle sammanfogas. Den första summan blev: skruvstäd + träbit +avgjutning av sten. Men det visade sig att alla tre hade sett något annat först -som vi valt att inte ta.

Jag frågade vad detta var, och det visade sig vara en vattenslang, en cementsäck och en sten. Vi gick och hämtade dessa föremål och knöt ihop cementsäcken med stenen med hjälp av slangen. Dessa tre objekt kunde sägas vara grundstenarna för ett bygge. Och på ett mycket konkret sätt gestaltade de en knutpunkt och en mötesplats mellan tre `roller´:arkitekt, byggherre och konstnär. Och det är just den här kombinationen som är utgångspunkten för Möjligheternas Boning.

Skanskachefen sitter och myser. Han verkar trivas utomordentligt i sammanhanget. -Konstnärer och byggherrar måste hitta ett gemensamt språk, säger han. Det är konstnärens sak att fånga upp människors synpunkter och föra dem vidare. Konstnären skall, parallellt med arkitekten, vara en del av processen. Det kostar lika mycket att bygga fel och fult som att bygga rätt och vackert. Vi behöver det konstnärliga synsättet för att skapa mänskliga boningar. När jag senare tackar för mig och lämnar arenan där det spännande projektet utspelar sig, följer mig rektorn ett stycke på väg mot parkeringsplatsen där jag ställt min bil. -Jag ska bara titta till min springare, säger han när vi passerar en gammal stallbyggnad på gården. Han gläntar på dörren till stallet och sträcker fram en näve med havre ill det kolsvarta djuret. Jag drar mig diskret tillbaka och går mot min bil. När jag vänder mig om lite senare tycker jag till min häpnad genom dörrspringan se en gestalt i full rustning sitta rakryggad på hästryggen. Så underligt, tänker jag för mig själv. Men det är ju mycket som är underligt med det här stället, med Konstens Hus, och allt det som pågår här. Någonting magiskt.

Jag parkerar min bil på Folkhögskolans parkeringsplats och går bort mot kansli-byggnaden som ligger till höger om huvudbyggnaden. Jag har stämt träff med rektorn. Han har lovat presentera mig för några av deltagarna i ett helgseminarium som pågår i Konstens Hus, för att jag ska få inblick i hur arbetsprocessen kring temat Arketypernas Boning kan se ut. Det låter mycket spännande, tycker jag.

En av deltagarna är Skanskas chef Roland Kindberg, som tillsammans med en grupp konstnärer, en etnolog, en författare och tre arkitekter helt fritt och förutsättningslöst ska gestalta hur en arketypisk boning kan te sig, utifrån var och ens erfarenheter av liv och yrkesliv. Jag träder in på rektorsexpeditionen. Rektorn står på balkongen och röker, och när han ser mig tar han några raska kliv genom rummet och vi styr våra steg mot Konstens Hus. Konstens Hus ligger rakt västerut, bakom huvudbyggnaden.

Vi passerar en gång som är kantad med höstastrar, gladioler, dahlior… en färgprakt som är helt otrolig. Tanken slår mig att skolans trädgård är ovanlig. Den är ytterst välskött på så sätt att alla blommor och träd får växa fritt och breda ut sig - varje individuell planta får komma till sin rätt - samtidigt som de är mycket välvårdade. Vi genar över en gräsmatta med fruktträd. Rektorn stannar till och plockar ett äpple som han räcker till mig. -Det är en väldigt god sort, säger han. Jag planterade själv trädet här för några år sedan då visionens för Konstens Hus hade börjat utkristallisera sig. Och nu har det börjat bära frukt. Jag biter i äpplet. Det är verkligen otroligt gott. Fruktköttet ger ett visst motstånd, och just i samma ögonblick som jag gör denna reflektion får jag syn på en orm som ringlar sig uppför stammen lite längre upp i trädet. I samma sekund upplever jag att rektorn ger mig en sidoblick med ett illmarigt uttryck. Lite skakad går jag vidare tätt i hälarna på rektorn, som nu hunnit fram till en sidogång till Konstens Hus växthusdel.Sedan går vi in i den bortre byggnaden via en sidodörr. Jag stryker med handen över väggen samtidigt som jag passerar dörrposten - det är kalksten. Vi går via utställningssalarna ut i hallen och uppför en bred trappa. Jag hör ljudet av någon slags borrmaskin från övervåningen. Rektorn berättar för mig att nästan hela huset är fullt av verkstäder av olika slag. Att övervåningen består av en enda jättestor arbetsyta utan något innertak. -Där är det så JÄVLA högt i taket -hela 14 meter! Så man kan verkligen jobba i storformat, för att uttrycka sig milt.

Apropå det pågående seminariet säger han:-I det här projektet måste tankar få flöda fritt. I vanliga fall kräver vi här på Folkhögskolan målplan och fastslagna resultat. Men när vi jobbar på det här sättet vill vi vara helt öppna och ta våra steg inte efter uppgjord karta, utan själv rita kartan. Väl uppe på andra våningen hälsas vi välkomna av en glädjestrålande seminariedeltagare som just är på väg in i arbetsalen med en termos och en stor plastpåse med kanelbullar.

En ny världsbild håller raskt på att ersätta den gamla. De gamla vedertagna sanningarna håller inte längre. Samtidigt som enorma framsteg görs på teknikens och elektronikens områden finns en utbredd rådvillhet angående innehållet som man ska fylla den nya teknikens arenor med. Vad är det vi egentligen vi vill lära våra barn så att vi gemensamt kan bygga upp den nya framtiden som tillåter människan att vara hel?

De utbildningsinstitutioner som vågar ta steget fullt ut och anamma den nya världsbilden -det konservativa vetenskapskollektivets kraxande till trots - kommer att vara de nya spjutspetsarna i samhället. Genom ett samarbete via nätverk med andra institutioner som valt en djärv inriktning, som t ex Can Help i Höör*, kommer paradigmskiftet att påskyndas och förändringsarbetet att underlättas för dem som kommer efter.

Genom att Ölands Folkhögskola finns bland dem som går i täten och profilerar skolan genom ett visionärt utbildningsprogram följer med nödvändighet att regionens attraktionskraft blir större. Elevunderlaget till Ölands kommer att öka. Genom att Konstens Hus har ett ständigt varierande program och utbud medför detta med nödvändighet att besöksantalet till Öland kommer att öka, och inte bara sommartid. Vi ser ju redan nu ett oerhört inflöde till Öland under Konstnatten - Konstnatten på Öland är ett begrepp i hela Sverige.

Konstens Hus kommer att befästa denna syn på Öland som en kulturoas. Av utredningar som gjorts om effekten av kultursatsningar -Lisbeth Lindeborgs doktorsavhandling kan nämnas som ett exempel -framgår att de regioner som gjort satsningar på kultur under lågkonjunkturer istället för att strypa medlen, är de som haft det avsevärt mer förspänt jämfört med andra regioner sedan trenden vänt. Det är tveklöst så att företag väljer att etablera sig i regioner där det finns ett rikt utbud av kultur. Dessa drar i sin tur med sig medarbetare och en större turistström sommartid. Genom storskaliga satsningar på förstklassiga konstutställningar som betingar entréavgift förväntas intäkterna till Konstens Hus bli 250.000 via turistströmmen i ett initialskede. Konstens Hus ska drivas som en stiftelse, fristående från Landstinget. Med tanke på Konstens Hus centrala roll för Ölands Folkhögskola och för hela regionen förväntas verksamheten uppbäras av Landstinget och kommunen i förening med näringslivet.

Tillbaka

 Vattnet samlas upp i en damm nedanför, och förs vidare under golvet ett stycke och vidare ner till våningen inunder. Vi dröjer oss kvar vid vattenfallet som tycks utöva en hypnotisk verkan på oss. Guldstolar är utplacerade i en halvcirkel runt omkring fallet och dammen. Olof förklarar att detta är en slags andlig oas. Hit vallfärdar människor från alla möjliga håll på Öland och Kalmar, bara för att få sitta här en stund och komma till ro. Det är någonting magiskt med platsen…någonting med vattnets rörelse som skapar en ljudrörelse i ett visst mönster som tycks ha en undergörande effekt på sinnet. Man blir helt utvilad bara efter att ha suttit där några minuter… Naturligtvis spelar miljön som helhet en avgörande roll - allt det som Konstens Hus står för och som förmedlas via den fysiska miljön i hur t ex ljudet samspelar med materialen man valt - det är enbart naturmaterial av olika slag -vilket i sin tur påverkar hur ljudvågorna fortplantar sig i huset.Det finns en hel filosofi bakom detta; naturligtvis har vattnets porlande en central roll. Man har ständigt känslan av att befinna sig i rörelse.

På samma sätt som man ej kan stiga ner i samma flod två gånger, kan man inte heller besöka Konstens Hus utan att uppleva något nytt varje gång man träder in i husets sfär.

Detta är den fundamentala idén med verksamheten i Konstens Hus. Det går inte att skaffa sig en metod för att skapa konstnärligt; varje gång du går in i ett nytt projekt gör du det med nya ögon, utifrån en jungfrulig begynnelse. Där när jag står mitt i rummet vid vattenfallet och det öronbedövande bruset blir jag nästan upprymd. Jag upplever det som att väggarna pulserar, som om huset andades. Jag tycker att ljuset i rummet har skiftat färg från gyllene rött till brons allteftersom natten utanför fallit på. Rummet är avskalat nästan - sakralt - med enkla trästolar runt ett ovalt bord. I ena delen av rummet finns en öppen härd med en sprakande brasa. En doft av äppelträ sprider sig i rummet och väcker upp mina sinnen så att mitt intellekt plötsligt blir kristallklart. Jag får lust att dröja mig kvar i seminarierummet men Olof vill visa mig hur man löst problemet med dålig luft som de flesta arbetsplatser med hög datorkoncentration dras med. Fläktsystemen brukar ju inte orka dra ut all den värme som datorerna genererar. Men här i Konstens Hus har man löst problemet genom att man placerat alla datorer i växthusdelen. Från seminarierummet kommer vi rakt ut i växthusdelen på något som liknar en lång balkong. Vi befinner oss på andra våningen men är förbundna med alla husets våningar genom att det på vissa ställen inte finns någon skiljevägg mellan våningarna i växthusdelen. Jag tittar ned på dem som sitter och äter napoleonbakelser i caféet, vinkar åt någon jag känner igen från seminariet, och så vänder jag blicken uppåt mot den punkt där vandringen i huset tog sin början. Helt fantastiskt! Vilken känsla av rymd och frihet.

I en del av växthuset är det fullt av fåglar!

Alla möjliga sorter som flyger omkring i glädjeyra bland de jungelliknande växterna. Olof ler åt min förtjusning och lovar att visa mig en annan del av växthuset som är full av fjärilar. Han pekar mot murgrönan som slingrar sig mot utsidan av huset- som är byggt av kalksten, för övrigt - och jag får se en hel rad datorer placerade i bås som formats av murgrönan. Här kan man sitta ostörd i varsitt bås framför sin dator och andas frisk luft samtidigt som man hör fåglarnas glädjetjut i bakgrunden. Murgrönan skärmar av så pass att det aldrig blir några problem med blänk i skärmen. Och det verkar som om de elektromagnetiska fältens koncentration motverkas av växterna. Biomagnetismen neutraliserar elektromagnetismen på något sätt… Och därmed drabbas vi av tidsmedvetenhet och då vi konsulterar våra fickur finner vi att klockan redan är 19:55. Vi ska ju båda ta del av ett föredrag om biomagnetism om fem minuter.

Seminariet är avslutat för dagen och jag slår följe ut i hallen med en av seminariedeltagarna som visat sig vara en gammal kollega till mig. Han är arkitekt och har medverkat i byggprocessen som lett fram till att Konstens Hus rests på Ölands Folkhögskolas domäner. Olof heter han. Olof är väldigt ekologiskt medveten och alltid på hugget med att genomdriva ekologiska lösningar när han anlitas för att rita hus. Vi tar hissen upp till den högsta punkten i huset och kliver ut på taket till huvudbyggnaden. Det är platt liksom taken på orientens byggnader. Vi står nu under en helt klar stjärnhimmel skilda åt från Lilla Björnen, Saturnus och Casseopeia endast av några centimetertjocka vinkelställda härdglasskivor som utgör taket på växthuset som Konstens Hus är inneslutet i. Det är helt stjärnklart ikväll, och känslan som inges mig när jag blickar ut över himlen och den Öländska horisonten är helt överväldigande! Vi ser hela Kalmar med domkyrkan, fängelset och ett upplyst slott som ser spöklikt ut vid havslinjen. Söderut reser sig Långe Jan…ja, man kan nästa blicka ända bort till Baltikum och våra blivande samarbetspartners där. Olof pekar upp mot taket och förklarar att all frisk luft till huset tas in genom en luftspalt där. Luften förs därefter ner under källargolvet och går i kretslopp för att till sist föras ut genom multrummet via en värmepump i ventilationsröret.

Växthuset har exakt det idealiska klimatet för en människa. Ytterst är det alltid växterna som renar vår luft, som ger syre åt oss och som vi kolsyrar i gengäld.

I och med att hela området är inglasat bildas ett sk kortslutet system, vilket innebär att luften inomhus är hälsosammare att inandas än luften utomhus! Inget att undra på att alla man träffar på här i huset spritter av kreativitet, säger jag högt för mig själv. Det känns ju faktiskt som att gå omkring i ett syrgastält, när man tänker efter. Olof förklarar hur luften alltså cirkulerar utan konventionella fläktsystem som blåser runt allergiframkallande partiklar och mögelsporer i byggnaden. Växthuset fungerar som en gigantisk solfångare. Solen driver runt luften i byggnaden. så att växthusvärmen förs ner under huset och lagras i stengrunden. På sommaren är temperaturen behaglig tack vare svalkan som förs upp från berggrunden. Klimatet utjämnas vintertid med hjälp av stenmagasinet. De svarta fälten som ligger som ett stråk längs taket är solceller. All ström till huset kommer via dem. Vi går nu tillbaka ner i huset via en ringlande spiraltrappa. Det känns som att befinna sig i ett torn i någon medeltida byggnad. Jag lägger min handflata mot väggen - den är ojämn -känns som huggen sten.

Vi kommer ned på tredje våningen och jag hör åter vattnet som porlar.

Olof leder mig fram till en vattentrappa och förklarar att vattnet cirkuleras omkring i hela huset via vattentrappor för att det ska renas och syresättas på nytt. Allt vatten i huset som används till tvätt är uppsamlat regnvatten. Värmeinnehållet i vattnet tas tillvara genom att värmen pumpas över till husets varmvattensystem. Vintertid håller vattnet en temperatur på 4 C och därmed drar det till sig luftfuktighet så att byggnaden inte utsätts för kondens. Alltmedan Olof förklarar de tekniska funktionerna vattentrappan har, njuter jag i fulla drag av de estetiska värdena som dessa tillför miljön. Slingerväxter frodas längs trapporna och jag ser en och annan ödla slinka iväg in i snåren när vi närmar oss. På ett ställe lite längre ner i huset utmynnar vattentrapporna i ett helt vattenfall. Det fria fallet sker inne i en nisch i väggen, fem meter hög.

Konstens Hus förkroppsligar den unika kraften i en tid som gjort allting utbytbart. Verksamhetens syfte är ett värnande om alla individers frihet och rättfärdighet att få vara unika. LÅT andra få vara annorlunda - HELA i sig själva. Som biologiska varelser är vi väldigt egocentriska, men samtidigt extremt sociala.

Genom att ta tillvara på olikheterna och skapa en balans mellan motsatserna utvidgas det sociala rummet för alla.

- både det egna och det gemensamma utrymmet växer. Att släppa in andra, annorlunda människor är alltid förknippat med rädsla, vilken situation det än gäller…privat eller offentlig. Den tendens vi ser idag med en upptrappning av rasmotsättningar mellan svenskar och invandrare har sin grund i rädsla.

Rädsla kommer av att vi har svårt att handskas med det vi upplever som främmande. Men det är bara främmande om man marginaliserar och osynliggör det. Om man istället gör tvärtom - låter olikheterna bli synliga genom kulturyttringar, vilket skedde i Södertälje under 70-talet, så mobiliseras en mycket dynamisk kraft som är uppbygglig och som dessutom genererar kapital för regionen i och med att människor dras till kulturoaser likt utsvultna varelser. Detta har vi ju sett ett färskt exempel på i form av Kulturnatten på Öland. Eftersom det är i synnerhet Islam som tycks framstå som mest hotfull bland de s k främmande elementen så koncentrerar vi oss på att skapa förutsättningar för fruktbara möten mellan svensk kultur och Islam.

Vi kan ordna Orientfestivaler på Öland i samarbete med Ozan Sunar chef för Södra Teatern och Academia Arabesca - nordiskt kulturcentrum i Marrakech - med musikframträdanden, magdans, poesiaftnar… den rigida hållningen gentemot främmande element förförs av sagoberättandet…efter 1001 nätter kan ett inre bröllop komma till stånd mellan ett du och ett jag, mellan manligt och kvinnligt, mellan svenskt och Orientaliskt.

Vi ska gräva djupt i vår egen och andra kulturer och hitta etiska värden vi kan stå för. Det är mycket viktigt att hitta samtalet så att olikheterna inte leder till sönderslitningar. Sverige ska bli en punkt mellan de två världshalvorna, där våra egna traditioner och kunskaper återspeglas genom möten med andra kulturer och via mötet med Öst förstärks vår nationella självkänsla. Detta ger verklig styrka åt en nation. I mötet med Öst har vi t ex berikats med kunskapen akupunktur -en icke-rationell kunskap som fyller ett tomrum i väst med innehåll. Kineserna har lätt för att ta till sig folkmedicin OCH den västerländska parallellt med varandra. Att tillämpa BÅDE OCH är problematiskt för västerlänningar eftersom vi sitter fast i det dualistiska tänkandet. Det västerländska samhället har kommit bort ifrån det synfält där konst och vetenskap var en helhet.

Målsättningen med verksamheten är att vidga syn- och sinnesfältet. Att hitta en balans mellan det linjära och det spirala tänkandet.

Bild/gestaltning ska jämföras med ord/teori -det är önskvärt att delge nya bilder till läsare, något som man kan hänga upp informationen på. I Konstens Hus ska en grundläggande forskning bedrivas, där varje process är sin egen. Det går inte att skaffa sig en metod för hur man skapar själ i något. Detta är ett långsiktigt arbete, en fri forskning som inte har krav på sig att löna sig. Det är viktigt att börja om från början - att sätta igång med en ny verksamhet på ett sådant sätt att det blir en verklig begynnelse VARJE GÅNG för att man alltid ska kunna se med friska ögon. Olika forskningsgrenar möts. Forskningen har en tvärvetenskaplig inriktning. Man undersöker olika begrepp/områden; konstnärerna sätter ihop delarna till en helhet. Detta är en forskning som gör att helheten blir större än summan av delarna. I verksamhetsprogrammet för Konstens Hus ingår att bygga upp nätverk med andra institutioner och verksamheter som står i korsningen mellan natur och kultur, mellan dåtid och framtid, mellan utländskt och svenskt.

Socialismens fall innebar slutpunkten på en period som misslyckats eftersom den byggde på en rationell grundinställning - människan kördes över för SAKENS skull. Sekulariserade kulturer håller inga skiftningar heliga. Heliga betyder att vara hel. Respekten för livet avtog i samma takt som av-andligandet skedde. Vi befinner oss mitt i det fragmentariska skedet - var och en måste plocka ihop delarna till en helhet. Det behövs en känslomässig grund i botten för att kunna bygga vidare. Verksamheten i Konstens Hus ska hjälpa oss tillämpa paradigmskiftet inom oss själva och därigenom gestalta det omkring oss i samhället. Dagens vetenskap är självbekräftande. Det är självklart att man inte kommer fram till något resultat som stör den rådande världsbilden eftersom man inte ställer de rätta frågorna. Nobelpristagaren Wolfgang Pauli försökte på 1800-talet att på ett vetenskapligt sätt förena materia och psyke istället för att göra en uppdelning.

Det finns en irrationell sida i tillvaron som vi inte vill erkänna men som likt förbannat finns där. Vårt västerländska samhälle tillämpar en dualistisk syn som delar upp istället för att hela, t ex gott - ont, man - kvinna, osv. Det är isvårt att bygga ett människovärdigt samhälle på en sådan grund. Vi behöver hitta nya begrepp kring gamla grundläggande värden. Allt innehåller sin motsats. Din största svaghet är samtidigt din största styrka. I folkkulturerna fanns en förståelse för detta. Här i norden fanns de gamla symbolerna Livgivare och Död i förening. Att besjäla handlar om att släppa fram tomrummet där magin finns - att arbeta intuitivt och irrationellt. Konstens roll är att göra det tydligt att vi tillhör ett större sammanhang. Konstens mål är att uppenbara det ojordiska livet som döljer sig i allting - att slå sönder livets spegel så att vi får se varat i ansiktet. Att ge en synlig form åt livet bakom tingen, det symboliska uttrycket för en värld bortom medvetandet.

KONSTENS HUS - EN SJÄLENS BONING

Öland 29/9 2000 vallfärdade tusentals människor till Eketorps borg. De kom från olika delar av Sverige. Parkeringsplatserna var överfyllda och människor rörde sig i lemmeltåg mot borgen…Varför? Denna natt var hela området potent med en mycket speciell laddning skapad av en konstnär - Bodil Magnusson. Med hjälp av ljus -blått ljus- som projicerats mot vissa delar av fornborgen hade konstnären manat fram en atmosfär av andlig magi som var nästan förlamande i sin storslagenhet. Den påverkade människorna så starkt att de föll i kollektiv trans. Det som jag ser som utmärkande för vår tid är att det finns en extrem längtan efter `själ´- möten genom vilka vi blir omskakade i grunden av hela vår existens för att därigenom återfå perspektivet genom vilket man ser storslagenheten i tillvaron.

Alla ropar efter själ

- KK-stiftelsen anordnade på initiativ av handelsminister Leif Pagrotsky en seminarieserie i Stockholm vars syfte var att vaska fram idéer för utveckling av upplevelseindustrin som väntas följa i industrisamhällets kölvatten. Upplevelseindustrin lever av den uppdämda längtan som finns mycket uttalat hos västerlandets människor. KK-stiftelsen vill anordna dessa seminarier och på sikt bygga upp mötesplatser runtom i Sverige där kreativa människor ska kläcka de vinstgivande affärsidéer som ska generera det framtida kapitalet. Eftersom den rådande inställningen i många decennier varit utpräglat materialistisk finns en generell rådvillhet angående vad själ är. Hur ska den åstadkommas?

Jag ser en överhängande risk för att man lätt kan hamna i fällan där föreställningen råder att själ är något som kan produceras enligt de gamla produktionsmetoderna. Dvs. med en rationell syn på tillvaron som kanhända var en förutsättning för industrisamhällets uppgång och fall, men som inte kan användas som metod för att skapa själ. Det som här presenteras är resultatet av en grundforskning kring begreppet själens boning som vuxit fram inom ramen för projektet Möjligheternas Boning.

För att själ ska manifestera sig behövs tid

- tillåtelse för den skapande processen att ha sin gång. En förutsättning för att själ ska kunna manifestera sig i den materiella vardagen är att en koppling tillåts ske med det som varit innan - hela processen som lett fram till det som är nu. När denna förankring finns kan man bygga upp en hållbar framtid, en fast förankrad sådan som inte bara blir en dagslända. Konstens Hus är ett forskningscenter som ska utgöra grogrunden för verksamhet som syftar till att bygga upp en hållbar framtid. Ett sådant center förutsätter att vissa kvaliteter är närvarande i den fysiska byggnaden. Den fysiska kompositionen som utgör en byggnad skapar motsvarande mönster inom dem som vistas och verkar där. Jag ska här redogöra för vad syftet är med verksamheten man vill bygga upp i anslutning till Ölands Folkhögskola och vad som behövs i form av fysisk byggnad för att stimulera till en utveckling i den riktning man valt.

Den är rättså lik andra utställningshallar jag varit i, med undantag av att väggarna inte består av väv på betong överdragen med plastfärg. Nej, väggarna ser ut att vara vitkalkade… jag är inte riktigt säker på om det verkligen är så, men hursomhelst är det något slags naturmaterial som kastar ljuset i oregelbundna banor när det reflekteras från ytan.

Golven består av klinkers som det är lätt att spola av. Ljuset kommer ovanifrån via ljusinsläpp som man ej kan se ut genom, men i vissa av de avgränsande mindre utställningssalarna kan jag se ut. Via en del av dem kan jag passera direkt ut i växthusdelen. I änden på växthuset hittar jag ett café, och då jag är i behov av att vila mig en stund slår jag mig ner och dricker en cappucino. Här sitter redan flera andra och äter napoleonbakelser. Jag har satt mig intill ett jättestort fikonträd. Är det en sengångare som hänger däruppe i grenen? Eller Konstens Hus boaorm? En katt kommer och sätter sig i mitt knä och där borta går en sköldpadda på väg mot dammen där någon flygfisk plaskar omkring. Jag blir plötsligt på väldigt gott humör.

Allt detta väcker upp minnen av något paradisiskt förflutet...

Då människor, djur och växter levde i en större ömsesidighet med varandra. Djuret inom mig börjar vakna och jag får en sådan lust att leka. Då vet jag att det kreativa flödet inom mig är påslaget. Jag har kommit till Konstens Hus för att delta i ett seminarium som ska börja kl 14. Det ska bli roligt att träffa de andra deltagarna. Undrar vilka de är? Seminarierummet jag söker ligger på andra våningen i huset. Jag går via växthusdelen tillbaka in i den stora hallen och hittar en trappa som slingrar sig uppåt. Jag håller mig i ett räcke som är upplyst inifrån.Jag passerar genom några märkliga valv eller portaler som för tankarna till 1500-talets arkitektur.

Jag träder in i Konstens Hus via en hög tung port av trä… Du frågar: Varför en sådan tung port? Jag svarar: När man träder in i Konstens Hus har man gjort ett medvetet val att utsätta sig för en påverkan som sätter spår. Det är inte bara att slinka in där och tro att man ska bli underhållen - Konstens Hus ställer krav på dig, och du har rätt att ställa krav på Konstens Hus.

Jag kommer in i en jättestor sal där det är mycket högt i taket; belysningen är skum, jag hör vatten som porlar, jag känner doften av jord, fukt och djur… det är en sensuell miljö som välkomnar djuret inom mig, och SAMTIDIGT får jag en känsla av att träda in i en katedral, ljuset strilar in ovanifrån… jag har definitivt lämnat världen jag kom ifrån, utanför porten, och trätt in i ett heligt rum; dit jag sökt mig för att bli hel. Vattnet rör sig omkring mig - jag möter ett ständigt flöde och detta är ett tydligt budskap om vad det är Konstens Hus kan tillföra mig. När jag vant mig vid mörkret börjar jag gå inåt salen. På vissa ställen på golvet måste jag korsa vattendragen via övergångar av glas - jag kan då få en känsla av att ha förlorat känd mark under fötterna och detta är meningen. På vissa ställen är golvet uppbrutet och ljus flödar därifrån - jag blir upplyst underifrån.

Den vetenskapliga världsbild som grundades av personer som Newton och Descartes har redan förändrats på ett fundamentalt sätt:

Inom fysiken anser man inte längre att världen består av en enda rad av händelser som följer mekaniskt och förutsägbart på varandra. Man anser inte längre att framtiden är ovillkorligt bestämd av det förflutna. Den är öppen.

Vår nuvarande världsbild övervärderar intellektet och ger inte utrymme för människans intuitiva och andliga dimensioner.

Detta är roten till de problem som vårt moderna samhälle brottas med. Mänsklighetens framsteg förutsätter ett samspel mellan människan och hennes totala omgivning. Du frågar: Är inte risken överhängande att du ska ramla ner i hålen där golvet är uppbrutet? Jag svarar: Självklart är golvet intakt på så sätt att det inte finns någon fysiskt förnimbar övergång mellan fast mark och dessa uppsprickanden - de är illusoriska - men spelar psykologiskt sett en stor roll när man går djupare in i huset.

Jag har gjort ett medvetet val att gå in i en annan värld…

Kanske är det nödvändigt för att jag ska kunna komma vidare i den profana världen, den utanför. Under den här vandringen mot det nya jag söker bestrålas jag av ett färgat ljus. Ljuset i huset spelar en viktig roll genom att det understryker och befäster vissa sinnestämningar; via det färgade ljuset förbereds jag för mötet… Ljuset kommer ifrån olika källor bestående av fiberoptik. Detta material gör det möjligt för ljuset att färdas underifrån via det porlande vattnet…ljuset ser ut att röra sig på vattnet, som älvor i dans… Hela väggarna kan avge ljus via detta material och styrkan på ljuset regleras. Jag slipper utsättas för stickig punktbelysning som ger mig huvudvärk, eller flimrande neonljus som inger mig känslan av att befinna mig på bårhuset.

Nej, jag är i Konstens Hus. Jag har rest hit ifrån Stockholm för att ta del av en utställning som blivit mycket uppmärksammad. Jag har nu passerat alla illusoriska fallgropar och träder in i utställningshallen.