Glaskonstnär Eva Fidjeland

(forts.: Eva Fidjeland hittade tillbaka till skapandet ...)
 
 

 
Skaparkraften finns kvar hos Eva Fidjeland, trots den djupa krisen i början av 2000-talet. Fast numera har hon lärt sig att leva i nuet.
 

 
– Jag for dit på vinst och förlust. Hade inte en aning om vad som väntade.
I Israel fick hon lära sig den gamla konsten att göra blyinfattat glas. Hon återvände till Sverige, fick jobb men företaget gick i konkurs efter nio månader. I stället startade hon eget, i köket i ettan på Kungsholmen, och gick runt och raggade kunder i lampbutiker.
– Det gick inte att jobba så i längden. Det var trångt och det var glasdamm överallt. Jag letade efter en större lokal men det var svårt att hitta då. Samtidigt kände jag att jag behövde betänketid för hur jag skulle inrätta mitt liv och utveckla mitt konstintresse.
Det var så hon hamnade i Orrefors. Hon gick på glasskolan och lärde sig blåsa glas. Hon hade tänkt stanna en termin men blev kvar i två år. Rastlösheten hon känt i Stockholm började lägga sig och när stationshuset blev ledigt tvekade hon inte - det var här hon skulle rota sig. 1989 flyttade hon in och i samma veva fick hon det prestigefulla jobbet att tillverka ett antal fönster till regalskeppet Vasa i Stockholm.
Det blev ett decennium med mycket arbete, offentliga utsmyckningar, utställningar. Hon blev inbjuden till en betongkurs och hoppade på den. Det var så långt från glas man kunde komma, men annorlunda och roligt. Det ena ledde till det andra. När tanken på ett Konstens hus på Öland växte fram blev Eva Fidjeland projektledare. Några år av hårt arbete väntade. Hennes vision var ett växthus för människor, en byggnad i samklang med naturen, ett hus för konst och liv.
Men bygget blev av olika skäl aldrig verklighet och det tog flera år för Eva att landa. Vid ett tillfälle, när det var som värst, trodde hon att hon skulle dö.
– Jag låg på sängen och kände plötsligt hur jag omslöts av en ljussfär. Jag var någon annanstans, det var som att vara en droppe i havet. Jag var ett med allting, kände fullständig lycka, som om jag hade kommit hem, som kärlek utan reservationer. Jag ville inte tillbaka. Samtidigt fick jag en insikt om att jag inte var klar med min uppgift, att jag måste gå tillbaka, komma in i kroppen igen. Det var jättesvårt.
Hon ringde ambulans, hämtades och blev kvar på sjukhus i flera veckor.
– Det var så smärtsamt att mista Konstens hus och efteråt måste jag omvärdera allt. Jag var otroligt stressad, hade haft många bollar i luften och inte tagit semester på flera år.
Det tog som sagt lång tid att komma tillbaka, som människa och som konstnär. För kreativiteten har alltid funnits där, stark som en urkraft. Numera har hon lärt sig tygla den. Hon ser det som en nödvändighet att tukta skaparkraften, den som hon beskriver som en eld.
– Då behövs jord. Jorden, allt som växer, det jag kallar för min vildpark kring stationshuset, är det som kan balansera den där elden.
Förr kunde hon vakna mitt i natten, sätta sig och jobba och plötsligt upptäcka att det gått 16 timmar, omedveten om törst och hunger.
Glaset sysslar hon i viss mån fortfarande med.
– Inte det blyinfattade, det är så otroligt arbetsamt och utmattande. Jag sysslar med glas på ett mer abstrakt vis, utan hantverksbiten.
Ett exempel hänger i fönstret, där munblåst glas i olika färger skapar en oväntad silhuetteffekt.
Det slog henne helt nyligen att mycket av det som inspirerat hennes glaskonst kommer från åren i Beirut, den libanesiska huvudstaden som ibland kallas för arabvärldens Paris.
– Där fanns många restauranger och uteställen, ofta utsmyckade med vattenrännor och fontäner. Belysningen gjorde att vattnet skiftade färg. Därifrån har jag mycket av mitt skapande.
Längtan till barndomens orienten har också lett till att hon börjat dansa magdans. En dag i veckan åker hon till Kalmar för att dansa.
– Dansen har hjälpt mig jättemycket. I orientalisk dans rör sig energin nedåt, mot jorden. Det passar mig. Det har gett mig välbefinnande och en bit av orienten i min vardag. Den längtan jag hade tidigare, och som jag upplevde som en brist, blir nu tillfredsställd.
I det konstnärliga skapandet är det numera kameran som är hennes främsta arbetsredskap. Hon fotograferar och bearbetar bilderna i datorn. Resultatet blir intensiva bilder där färgerna glöder.
– Nu kan jag jobba konstnärligt på ett sätt som inte blir slitsamt. Jag slipper resa omkring, packa upp och ner prylar till olika utställningar. Med hjälp av datorn kan jag ha ständiga utställningar i hela världen. Den är ett fantastiskt redskap.
Dessutom har hon börjat uttrycka sig i ord och två diktsamlingar har det hittills blivit. Boksidorna sprakar av både ord och färger.
– Jag har blivit medveten om hur jag tidigare levt i det förflutna och i framtiden, säger hon. Jag har tänkt på alla åren utomlands och på allt jag ska göra. Nu lever jag helt i nuet och det är en sådan befrielse. Där har jag lärt mig mycket av katterna. De är sådana okuvliga livsnjutare.
Taggar:
Lördag Vinterporträttet
TextPer Lindbladhper.lindbladh@smp.se 0470-77 06 37
TextUrban Nilssonurban.nilsson@smp.se 0470-77 06 73

 
Eva Fidjeland hittade tillbaka till skapandet
Konsten och kreativiteten, resor och möten med främmande kulturer är sådant som format Eva Fidjeland. Att just Orrefors skulle bli hennes fasta punkt på jorden var mycket en tillfällighet, men det var intresset för glas som förde henne till Småland.
 



Här, i det gamla stationshuset i Orrefors, har Eva Fidjeland funnit ro.
Foto: Urban Nilsson
 


Katten Henny som Eva Fidjeland nyligen tagit hand om.
Foto: Urban Nilsson


 
Utsmyckning i det Eva Fidjeland kallar vildparken runt stationshuset.
Foto: Urban Nilsson

När stationshuset blev till salu i slutet av 1980-talet tvekade Eva Fidjeland inte. "Att komma till Orrefors var som att komma hem", säger hon.
Foto: Urban Nilsson
 


Helt har Eva Fidjeland inte lämnat glaset. Här är ett av hennes senare verk.
 

 
Foto: Urban Nilsson

Skaparkraften finns kvar hos Eva Fidjeland, trots den djupa krisen i början av 2000-talet. Fast numera har hon lärt sig att leva i nuet.
 

 
Kort om Eva
Eva Fidjeland
Ålder: 60 år.
Bor: I det gamla stationshuset i Orrefors.
Familj: En bror och en syster i Stockholm.
Gör: Konstnär.
 


Intressen: Konstnärligt skapande, frågor som rör ekologi och djurens rätt, magdans.
Vi sitter i det gamla stationshuset i Orrefors och pratar med konstnären Eva Fidjeland. Ett par katter kommer försiktigt tassande över golvet. I bakgrunden porlar det rofyllt, precis som det så ofta gör i den muslimska världens trädgårdar. Kanske är det en spegling av hennes barndom - hon växte nämligen upp i länder som Libanon, Afghanistan och Iran och återvände till Sverige först när hon var femton.
Porlandet återknyter också till Konstens hus som skulle uppföras på Öland. I Eva Fidjelands vision var det ett stenhus inneslutet i ett väldigt glashus. Ett växthus, en oas för själen, en plats där vatten porlade som en påminnelse om alltings rörelse, om livets gång. Under ett par års tid ägnade hon all sin tid och energi åt projektet. Sedan tog det stopp, huset blev aldrig verklighet. För Eva, som under ett par decennier jobbat i ett uppskruvat tempo, blev detta droppen som fick bägaren att rinna över. Besvikelsen ledde till en fysisk kollaps.
– Efteråt tog det flera år att landa. Det var fruktansvärt, säger hon.
Vi besöker Orrefors en av dessa sällsamma novemberdagar när solen värmer till långt in på eftermiddagen. Guldgult ljus glöder över skogar och sjöar. Att färdas genom Småland en dag som denna känns som en nåd, en frist innan det stora mörkret och kylan kommer.
Eva Fidjeland tar emot utanför det gamla stationshuset. Det är en rofylld plats. Här har inte rullat några tåg sedan 1980-talet. Bangården är övervuxen men rälsen kan anas där under.
Inne i stationshuset finns biljettluckorna kvar. Några stinsuniformer hänger på en klädhängare, liksom en flygaruniform. Den har tillhört Evas pappa som var pilot och flög över hela världen. I det som en gång var en väntsal står två glasugnar, minnen från en annan tid i Evas liv. Själv bor hon på övervåningen med sina fyra katter.
Första gången hon stötte på detta hus var på 1980-talet. Det var långt från Stockholm där hon föddes, men ändå märkligt välbekant.
– Den täta skogen och alla lupinerna påminde om Hässelby som det såg ut innan vi flyttade ut i världen. När jag gick omkring här i Orrefors kändes det som att ha kommit hem.
Kreativiteten och skapandet har funnits med hela livet. Båda föräldrarna var konstnärligt intresserade. Mamman var från Sverige och jobbade som sekreterare. Hon hade målat som ung och fotograferade. Pappan var norrman och pilot. De reste mycket, bodde i Sydamerika ett tag där båda jobbade för SAS. När Eva var fyra flyttade familjen till Portugal. Det blev början till en utlandsvistelse som skulle vara i mer än tio år. Ganska snart flyttade de till Libanon. Pappan hade fått jobb på Afghan Airlines och flög mellan Beirut och Kabul. Den afghanska huvudstaden blev senare också deras hem liksom Teheran.
– Därifrån flyttade jag hem till Stockholm med min äldre bror. Mina föräldrar och en syster bodde kvar i Iran.
Hon återvände till ett land som kändes främmande.
– Jag var femton och hade stridit för att få åka hem till Stockholm. Jag blev besviken och kände mig inte insläppt. Så har jag aldrig upplevt det i någon av de andra kulturer jag levt i. "Du är inte välkommen" var signalen jag fick när klasskamraterna på rasterna ställde sig i ring med ryggarna utåt. Jag bodde på ett studenthem med internationell atmosfär, annars vet jag inte om jag hade orkat. Där var alla tio år äldre än jag och jag umgicks med perser och greker.
Hon tog alla chanser att lämna Sverige så ofta som möjligt. Hon tågluffade tills hon blev för gammal, sedan liftade hon. Livet "on the road" pågick i flera år tills hon kände att hon behövde ett ställe att rota sig på.
– Jag behövde en plats där jag kunde utvecklas som jag ville. Men när jag för en kurator berättade att jag ville bli konstnär blev jag utskrattad. Det kändes så motigt. Samtidigt hade mina föräldrar alltid uppmuntrat mig att studera. Att utforska det som intresserar mig, att hitta min egen väg.
Hon började med att plugga språk på Stockholms universitet men trivdes inte alls i den akademiska världen, som kändes fyrkantig. I stället gick hon en ettårig konstutbildning. Det var där hon fick tips om konstnärsbyn Ein Hod i Israel.

Lördag Vinterporträttet
TextPer Lindbladhper.lindbladh@smp.se 0470-77 06 37
TextUrban Nilssonurban.nilsson@smp.se 0470-77 06 73