Glaskonstnär Eva Fidjeland

 Vattnet samlas upp i en damm nedanför, och förs vidare under golvet ett stycke och vidare ner till våningen inunder. Vi dröjer oss kvar vid vattenfallet som tycks utöva en hypnotisk verkan på oss. Guldstolar är utplacerade i en halvcirkel runt omkring fallet och dammen. Olof förklarar att detta är en slags andlig oas. Hit vallfärdar människor från alla möjliga håll på Öland och Kalmar, bara för att få sitta här en stund och komma till ro. Det är någonting magiskt med platsen…någonting med vattnets rörelse som skapar en ljudrörelse i ett visst mönster som tycks ha en undergörande effekt på sinnet. Man blir helt utvilad bara efter att ha suttit där några minuter… Naturligtvis spelar miljön som helhet en avgörande roll - allt det som Konstens Hus står för och som förmedlas via den fysiska miljön i hur t ex ljudet samspelar med materialen man valt - det är enbart naturmaterial av olika slag -vilket i sin tur påverkar hur ljudvågorna fortplantar sig i huset.Det finns en hel filosofi bakom detta; naturligtvis har vattnets porlande en central roll. Man har ständigt känslan av att befinna sig i rörelse.

På samma sätt som man ej kan stiga ner i samma flod två gånger, kan man inte heller besöka Konstens Hus utan att uppleva något nytt varje gång man träder in i husets sfär.

Detta är den fundamentala idén med verksamheten i Konstens Hus. Det går inte att skaffa sig en metod för att skapa konstnärligt; varje gång du går in i ett nytt projekt gör du det med nya ögon, utifrån en jungfrulig begynnelse. Där när jag står mitt i rummet vid vattenfallet och det öronbedövande bruset blir jag nästan upprymd. Jag upplever det som att väggarna pulserar, som om huset andades. Jag tycker att ljuset i rummet har skiftat färg från gyllene rött till brons allteftersom natten utanför fallit på. Rummet är avskalat nästan - sakralt - med enkla trästolar runt ett ovalt bord. I ena delen av rummet finns en öppen härd med en sprakande brasa. En doft av äppelträ sprider sig i rummet och väcker upp mina sinnen så att mitt intellekt plötsligt blir kristallklart. Jag får lust att dröja mig kvar i seminarierummet men Olof vill visa mig hur man löst problemet med dålig luft som de flesta arbetsplatser med hög datorkoncentration dras med. Fläktsystemen brukar ju inte orka dra ut all den värme som datorerna genererar. Men här i Konstens Hus har man löst problemet genom att man placerat alla datorer i växthusdelen. Från seminarierummet kommer vi rakt ut i växthusdelen på något som liknar en lång balkong. Vi befinner oss på andra våningen men är förbundna med alla husets våningar genom att det på vissa ställen inte finns någon skiljevägg mellan våningarna i växthusdelen. Jag tittar ned på dem som sitter och äter napoleonbakelser i caféet, vinkar åt någon jag känner igen från seminariet, och så vänder jag blicken uppåt mot den punkt där vandringen i huset tog sin början. Helt fantastiskt! Vilken känsla av rymd och frihet.

I en del av växthuset är det fullt av fåglar!

Alla möjliga sorter som flyger omkring i glädjeyra bland de jungelliknande växterna. Olof ler åt min förtjusning och lovar att visa mig en annan del av växthuset som är full av fjärilar. Han pekar mot murgrönan som slingrar sig mot utsidan av huset- som är byggt av kalksten, för övrigt - och jag får se en hel rad datorer placerade i bås som formats av murgrönan. Här kan man sitta ostörd i varsitt bås framför sin dator och andas frisk luft samtidigt som man hör fåglarnas glädjetjut i bakgrunden. Murgrönan skärmar av så pass att det aldrig blir några problem med blänk i skärmen. Och det verkar som om de elektromagnetiska fältens koncentration motverkas av växterna. Biomagnetismen neutraliserar elektromagnetismen på något sätt… Och därmed drabbas vi av tidsmedvetenhet och då vi konsulterar våra fickur finner vi att klockan redan är 19:55. Vi ska ju båda ta del av ett föredrag om biomagnetism om fem minuter.