STUDIEBESÖK UNDER PÅGÅENDE SEMINARIUM

 


 


 

              


Jag möts av ett plaskande i en av dammarna som finns där inne, och som står i förbindelse med de övriga via vattendrag som korsar golvet på flera ställen i byggnaderna. Jag ser flera karpar i dammen som är kantad av jungelliknande slingerväxter. En grupp studenter som sitter runt ett bord lite längre bort hälsar glatt på oss.

Det sjuder av aktivitet inne i arbetssalen. Endel är så upptagna av sina projekt att de inte ens märker att det finns kaffe att hämta. Hon som tagit med kaffet visar mig hur hon gestaltat sin arketypiska boning - genom att vända upp och ned på sin stol och dra trådar kors och tvärs från stolsbenen så att en kokong bildas där. Jag tycker att det är genialt. -Min första tanke var att en arketyp måste vara det mest ursprungliga för allt liv, berättar hon. Och då kom jag på, att det måste vara livmodern; tryggheten i boningen är otroligt viktig. Sedan satte jag det i ett större perspektiv och föreställde mig hela kosmos som en livmoder. Det blev som en cellform men den kunde inte bara svänga omkring löst, utan fick lov att ha knutpunkter. Där mitt i salen sitter Skanskachefen tillsammans med en konstnär och en arkitekt. Först kommer jag i samspråk med konstnären. Hon berättar att hon sökte en urform för en boning. -Jag fann mig själv regissera ett verk med slumpartad utgång - tillsammans med en arkitekt och en byggherre. Vi skulle göra en husknut tillsammans av varsitt objekt som vi hämtade, och utan att veta vad de andra skulle komma att ha med sig, kom vi överens om att dessa objekt skulle sammanfogas. Den första summan blev: skruvstäd + träbit +avgjutning av sten. Men det visade sig att alla tre hade sett något annat först -som vi valt att inte ta.

 

Jag frågade vad detta var, och det visade sig vara en vattenslang, en cementsäck och en sten. Vi gick och hämtade dessa föremål och knöt ihop cementsäcken med stenen med hjälp av slangen. Dessa tre objekt kunde sägas vara grundstenarna för ett bygge. Och på ett mycket konkret sätt gestaltade de en knutpunkt och en mötesplats mellan tre `roller´:arkitekt, byggherre och konstnär. Och det är just den här kombinationen som är utgångspunkten för Möjligheternas Boning.

 

Skanskachefen sitter och myser. Han verkar trivas utomordentligt i sammanhanget. -Konstnärer och byggherrar måste hitta ett gemensamt språk, säger han. Det är konstnärens sak att fånga upp människors synpunkter och föra dem vidare. Konstnären skall, parallellt med arkitekten, vara en del av processen. Det kostar lika mycket att bygga fel och fult som att bygga rätt och vackert. Vi behöver det konstnärliga synsättet för att skapa mänskliga boningar. När jag senare tackar för mig och lämnar arenan där det spännande projektet utspelar sig, följer mig rektorn ett stycke på väg mot parkeringsplatsen där jag ställt min bil. -Jag ska bara titta till min springare, säger han när vi passerar en gammal stallbyggnad på gården. Han gläntar på dörren till stallet och sträcker fram en näve med havre ill det kolsvarta djuret. Jag drar mig diskret tillbaka och går mot min bil. När jag vänder mig om lite senare tycker jag till min häpnad genom dörrspringan se en gestalt i full rustning sitta rakryggad på hästryggen. Så underligt, tänker jag för mig själv. Men det är ju mycket som är underligt med det här stället, med Konstens Hus, och allt det som pågår här. Någonting magiskt.