Eva Fidjeland hittade tillbaka till skapandet
Konsten och kreativiteten, resor och möten med främmande kulturer är sådant som format Eva Fidjeland. Att just Orrefors skulle bli hennes fasta punkt på jorden var mycket en tillfällighet, men det var intresset för glas som förde henne till Småland.
 



Här, i det gamla stationshuset i Orrefors, har Eva Fidjeland funnit ro.
Foto: Urban Nilsson
 


Katten Henny som Eva Fidjeland nyligen tagit hand om.
Foto: Urban Nilsson


 
Utsmyckning i det Eva Fidjeland kallar vildparken runt stationshuset.
Foto: Urban Nilsson

När stationshuset blev till salu i slutet av 1980-talet tvekade Eva Fidjeland inte. "Att komma till Orrefors var som att komma hem", säger hon.
Foto: Urban Nilsson
 


Helt har Eva Fidjeland inte lämnat glaset. Här är ett av hennes senare verk.
 

 
Foto: Urban Nilsson

Skaparkraften finns kvar hos Eva Fidjeland, trots den djupa krisen i början av 2000-talet. Fast numera har hon lärt sig att leva i nuet.
 

 
Kort om Eva
Eva Fidjeland
Ålder: 60 år.
Bor: I det gamla stationshuset i Orrefors.
Familj: En bror och en syster i Stockholm.
Gör: Konstnär.
 


Intressen: Konstnärligt skapande, frågor som rör ekologi och djurens rätt, magdans.
Vi sitter i det gamla stationshuset i Orrefors och pratar med konstnären Eva Fidjeland. Ett par katter kommer försiktigt tassande över golvet. I bakgrunden porlar det rofyllt, precis som det så ofta gör i den muslimska världens trädgårdar. Kanske är det en spegling av hennes barndom - hon växte nämligen upp i länder som Libanon, Afghanistan och Iran och återvände till Sverige först när hon var femton.
Porlandet återknyter också till Konstens hus som skulle uppföras på Öland. I Eva Fidjelands vision var det ett stenhus inneslutet i ett väldigt glashus. Ett växthus, en oas för själen, en plats där vatten porlade som en påminnelse om alltings rörelse, om livets gång. Under ett par års tid ägnade hon all sin tid och energi åt projektet. Sedan tog det stopp, huset blev aldrig verklighet. För Eva, som under ett par decennier jobbat i ett uppskruvat tempo, blev detta droppen som fick bägaren att rinna över. Besvikelsen ledde till en fysisk kollaps.
– Efteråt tog det flera år att landa. Det var fruktansvärt, säger hon.
Vi besöker Orrefors en av dessa sällsamma novemberdagar när solen värmer till långt in på eftermiddagen. Guldgult ljus glöder över skogar och sjöar. Att färdas genom Småland en dag som denna känns som en nåd, en frist innan det stora mörkret och kylan kommer.
Eva Fidjeland tar emot utanför det gamla stationshuset. Det är en rofylld plats. Här har inte rullat några tåg sedan 1980-talet. Bangården är övervuxen men rälsen kan anas där under.
Inne i stationshuset finns biljettluckorna kvar. Några stinsuniformer hänger på en klädhängare, liksom en flygaruniform. Den har tillhört Evas pappa som var pilot och flög över hela världen. I det som en gång var en väntsal står två glasugnar, minnen från en annan tid i Evas liv. Själv bor hon på övervåningen med sina fyra katter.
Första gången hon stötte på detta hus var på 1980-talet. Det var långt från Stockholm där hon föddes, men ändå märkligt välbekant.
– Den täta skogen och alla lupinerna påminde om Hässelby som det såg ut innan vi flyttade ut i världen. När jag gick omkring här i Orrefors kändes det som att ha kommit hem.
Kreativiteten och skapandet har funnits med hela livet. Båda föräldrarna var konstnärligt intresserade. Mamman var från Sverige och jobbade som sekreterare. Hon hade målat som ung och fotograferade. Pappan var norrman och pilot. De reste mycket, bodde i Sydamerika ett tag där båda jobbade för SAS. När Eva var fyra flyttade familjen till Portugal. Det blev början till en utlandsvistelse som skulle vara i mer än tio år. Ganska snart flyttade de till Libanon. Pappan hade fått jobb på Afghan Airlines och flög mellan Beirut och Kabul. Den afghanska huvudstaden blev senare också deras hem liksom Teheran.
– Därifrån flyttade jag hem till Stockholm med min äldre bror. Mina föräldrar och en syster bodde kvar i Iran.
Hon återvände till ett land som kändes främmande.
– Jag var femton och hade stridit för att få åka hem till Stockholm. Jag blev besviken och kände mig inte insläppt. Så har jag aldrig upplevt det i någon av de andra kulturer jag levt i. "Du är inte välkommen" var signalen jag fick när klasskamraterna på rasterna ställde sig i ring med ryggarna utåt. Jag bodde på ett studenthem med internationell atmosfär, annars vet jag inte om jag hade orkat. Där var alla tio år äldre än jag och jag umgicks med perser och greker.
Hon tog alla chanser att lämna Sverige så ofta som möjligt. Hon tågluffade tills hon blev för gammal, sedan liftade hon. Livet "on the road" pågick i flera år tills hon kände att hon behövde ett ställe att rota sig på.
– Jag behövde en plats där jag kunde utvecklas som jag ville. Men när jag för en kurator berättade att jag ville bli konstnär blev jag utskrattad. Det kändes så motigt. Samtidigt hade mina föräldrar alltid uppmuntrat mig att studera. Att utforska det som intresserar mig, att hitta min egen väg.
Hon började med att plugga språk på Stockholms universitet men trivdes inte alls i den akademiska världen, som kändes fyrkantig. I stället gick hon en ettårig konstutbildning. Det var där hon fick tips om konstnärsbyn Ein Hod i Israel.

Lördag Vinterporträttet
TextPer Lindbladhper.lindbladh@smp.se 0470-77 06 37
TextUrban Nilssonurban.nilsson@smp.se 0470-77 06 73